På bilden är klockan 17:20 idag och pojkarna och jag på väg till en klassfika på Vilmers skola. Krille ska snart vidare till ett annat föräldramöte och syns inte på kortet. Ville leder myndigt flocken i sin iver att visa upp sin andra hemmaplan. Folke vägrar jacka men kräver hatt nu för tiden och hänger på i hasorna på storebror. Sist kommer Bosse med för stora brallor som han tappar när han springer.

Bilden är ganska charmig. Men eftersom Kaosyoga ju är din riddare i den fula verklighetens tjänst, så tänkte jag berätta lite mer. Lite om det som hände före och efter bilden togs.

Om de 66  jobbmail som ramlat in redan innan lunch. Om mina muskelknutor i ryggen som gör ont. Om ett förmenande tonfall som meddelade mig att Bosse puttats på dagis idag. Om stressen i att handla frallor, göra glasyr till en kaka till föräldramöte, fixa mackor och få med sig alla barnen till Vilmers klassträff på bara en timma. Om att Ville blev alldeles stirrig när vi kom dit och utmärkte sig på alla sätt och vis, utom de mer positiva. Om att jag tyckte det var jättepinsamt inför de andra föräldrarna och gjorde meningslösa försök att få honom att lugna sig via tankeöverföring. Om att Bosse bajsade ner sig mitt i den härliga fikan, trots att vi precis varit på toa. Om att mina ungar sprang omkring och tjoade när alla andras satt still. Om att jag tillsist bestämde mig för att fly och ursäktade mig för bordsgrannen (vars barn satt jämte som ljus, need I say) och sade att ” om du ursäktar mig nu, så ska jag åka hem och få mig en hjärtattack”. Om att bildörrarna knappt hunnit stängas förrän jag började skälla. Om att jag precis lugnat ner mig när Folke puttade Bosse rakt in i väggen när vi kommit hem, så att jag skrek och gapade för sjuttonde gången den här dagen. Om mitt dåliga samvete och alla de gånger jag bad barnen om ursäkt för att jag skrikit på dem. Om att när Krille kom hem från föräldramötet och frågade hur det gått för mig med barnen på klassfikan, så tittade jag honom i ögonen och sa ”Aldrig mer, Krille. Aldrig mer”, lite likt mina efter-förlossnings-repliker, faktiskt.

Men allt det där är ju bara energislukande, självömkande och smått patetiskt att läsa.

Så jag struntar nog i det.