Klockan är halv tio, Krille på ett fyrtioårspartaj, Bosse sover i sin säng och Ville och Folke ligger på var sin sida av mig i soffan under filtar och småsnarkar. Jag lägger över ett hörn av vardera filt över mina egna ben för att försöka lappa på mig ännu mer värme och kryper ännu närmare den ena och drar försiktigt till mig den andre. Jag är inget fan av ordet mysigt, men det här är ta mig tusan så mysigt så jag nästan går upp i atomer. Du förstår, mina pojkar somnar aldrig i soffan. Vi är inte en somna-i-soffan-familj överhuvudtaget, ingen somnar någonstans utom i sin säng i det här hushållet. Ja, det skulle vara i nån annans säng, då. Men inte i soffan. Utom i kväll. Och det när jag är ensam med dem, båda två. Stackars Krille som är på fest och missar detta.

Så nu kan jag inte gå och lägga mig tidigt som jag tänkt. Jag kan knappt ändra kanal eftersom jag inte vill resa mig och riskera störa dem eller förlora den här sköna platsen i mitten till förmån för några plötsligt i sömnen utsträckta ben (fast Gustavsson 3 tr drog i gång på fyran, så jag var så illa tvungen att lyfta ändan och byta kanal för att bevara min mentala hälsa intakt). Jag törs inte resa mig för att leta efter kameran, kan bara nå mobilen för att ta en dåligt exponerad bilddokumentation från kvällen då jag fastnade här bland fleecefiltar, pyjamasben och småsnarkningar.

Ibland är det så enkelt att se vad som är viktigt på riktigt.

Dean Martin – You’re Nobody ’Til Somebody Loves You