Min farfar begravdes i dag. Vi lade en ros på hans kista och Vilmer, som var med, lade en teckning han ritat som det stod ”Kära Arvid, du är min bäste person, synd att du dog. Hälsningar från Vilmer” på.

Min farfar hette Arvid Magnusson, och var snickare. Han var en av de lugnaste, snällaste och tryggaste människorna jag vet. Jag hörde aldrig att han sade ett ont ord om någon, däremot såg jag honom slå i många spikar, bära brädor, blanda murbruk och bocka plåt. Han kunde fixa allt och han blev 94 år gammal.

När jag gick i låg- och mellanstadiet, så gick jag till farmor och farfar när skolan var slut. Jag hängde mest i köket hos farmor och fikade och kollade när hon bakade mockatårtor, eller stack och lekte med någon kompis. Men farfar var oftast i närheten, och kom in och drack tre-kaffe eller åt kvällsmat när jag var där och ibland visade han mig hur man dansade polka eller schottis. Han var gammaldansledare och höll i kurser, ett riktigt proffs.

När jag blev äldre och mina föräldrar flyttat till Danmark så var han den enda fasta punkten jag hade i landet. Efter jag slutat plugga flyttade jag tillbaka till Fagered för att jobba som lärare ett år. Jag fick bo i en lägenhet i hans hus, och han hjälpte mig med allt jag behövde hjälp med. Cyklar, bilar, lampor, allt som krånglade. Och så tog han hand om Benson, min hund, medan jag jobbade.

På sista tiden var han på ett äldreboende. Jag hade hunnit få familj och jobb och hade fullt upp med det och hälsade på honom alldeles för sällan och det kan jag ångra. Farfar, om du av någon anledning kunde läsa detta, så: Tack för att du alltid fanns till hands. Tack för att du inte dömde, för att du mycket hellre gav än tog emot och för att du fixade mitt rostiga avgasrör på Fiat Unon så den gick igenom besiktningen.

Du var en klippa.

Gnesta-Kalle – Hambo i Tibble