Fredagslåten planeras inte i förväg. Den dyker upp antingen i bilen på väg hem från jobbet,  på jobbet innan jag sticker, eller så fort jag kommit hem. Den låten som jag vill lyssna på, den spelar jag och den blir veckans fredagslåt på bloggen. Svårare än så är det inte.

Du känner kanske mig hyfsat, tänker du. Och det gör du troligtvis, för jag är inte så komplicerad. Hell, vissa skulle till och med kalla mig  förutsägbar. Jag gillar bredbent, testosteronstinn hårdrock, det vet du säkert. Alternativt vissa kvinnliga sing and song writers. Å Robbie Williams. I stora drag.

Men vet du vad jag lyssnade på på vägen hem från jobbet idag?

Jo, kvinnliga wailande divor, som formtoppade för ett eller ett par årtionden sedan, i smäktande pop-power-ballader om hjärta och smärta. Och så sjöng jag med. Falskt. Och högt. Jättehögt, faktiskt.

Så därför. Veckans fredagslåt (och hata mig inte nu, döm mig inte, snälla, bara älska mig för mina fel och brister som ju gör mig till MÄNNISKA, glöm inte det) är inte en, utan flera.

Mariah Carey – Without You

Robert Wells – All By Myself (alltså nog för att Robban har fint, blankt hår och så, men han är ingen wailande kvinna – vad jag vet i alla fall – och det är inte han som sjunger här, så klart)

Céline Dion – The Power Of Love – Radio Edit

Whitney Houston – Greatest Love Of All – Remastered: 2000

Så, nu pratar vi inte mer om det här. Nu glömmer du att du någonsin läst detta.

Bygones, bygones.