Veckans fredagslåt
Förra veckan var ju ingen vanlig fredag. Det var en fredag utan jobb, men med regn, goda vänner, sill och tjoande barn i ett uterum. Det blev inget inlägg då, det var kanske midsommarkänsla, men ingen fredagskänsla.
Men idag har känslan kommit tillbaka. I dag är det fredag, och jag susar snart hem från jobbet till tacos och spralliga pojkar som kommer att prata i munnen på varandra och Folke kommer att fråga om jag haft det bra på jobbet och om jag varit en schysst kompis. Vilmer kommer att berätta att han kört på bakhjulet med sin cykel fast jag vet att det egentligen bara handlar om att han rycker i styret när han står upp och cyklar så att framhjulet lättar en centimeter från marken för en millisekund. Bosse kommer att le med mat runt hela munnen och prata oavbrutet på det där språket som ingen av oss kan översätta men som vi ändå förstår – någorlunda åtminstone.
Och dessutom, efter tacosen, kommer vi att käka jordgubbstårta. För idag är det ingen vanlig dag. Det är början på Vilmer och Folkes sommarlov. Och det ska firas. Sex veckors ledighet, barfotaspring, fika på altanen, lekplatshäng, sommarlovsmorgon på morgontv, hur kan man missa att fira något sådant? En av grejerna med att vara föräldrar är att man skapar sitt eget familjeliv. Man skapar sina egna traditioner, skapar förutsättningarna för barnens minnen. Och att fira in ett sommarlov, det är ju ganska nödvändigt, när man tänker efter.
Så, du förstår. Jag kan inte sitta kvar här längre nu, måste logga ut från datorn, handla en tårta (ja, de som jobbar på bageri ska ju också kunna sätta mat på bordet) och dra hem. Och till mitt sällskap på färden, väljer jag Robbie Williams. Du vet kanske att jag brukar föredra långhåriga, buffliga, berusade machomän med massor av kraft och energi som bilsällskap. Men Robbie. Han sjunger så sjukt bra att jag dör lite när jag lyssnar på honom. På ett bra sätt alltså. Denne man är en gåva för trumhinnorna. Tja, för näthinnorna också, om jag ska vara petig. Och när jag lyssnar på den här livespelningen, så kan jag nästan känna en del av den enorma eufori som måste han fyllt hans kropp när han stod där på scenen. Hur en människa överhuvudtaget kan härbärgera så starka känslor, jag fattar inte det, men ändå. Den euforin tar jag med mig hem till mina söner. En del av den, som sagt.
Trevligt sommarlov, mina fina pojkar.
