Jag har precis kommit hem och väntar in Krille och barnen som kommer när som helst och fyller den här bostaden med liv och gör den till ett hem. Ett högljutt och stökigt sådant, men ändå. Vi kommer att plocka fram lite chips och ostbågar och jag kommer att be dem äta dem vid köksbordet och inte inne i soffan eftersom det smular så och det råkar vara nystädat hemma. Och de kommer att säga ”okej, mamma” och sätta sig i soffan med chipsen i alla fall. Bosse kommer att smula sönder chipsen i sin lilla hand, eller hälla ut de som är i hans skål och så kommer Håkan att äta upp dem och då blir Vilmer upprörd ”Håkan äter upp Bosses chips, mamma!!!”. Bosse själv kommer inte att protestera, han har redan hittat något annat att sysselsätta sig med (läs: ta sönder/riva ner/plocka isär), men jag kommer att försöka stävja allt ihop och känner irritationen börja breda ut sig i magtrakten. Nu när det för en gångs skull är nystädat… Och så kommer Krille att dra igång och koka kräftor inför morgondagens skiva och det kommer att lukta kräftor i hela köket och kanske skvätta kräftspad lite varstans, kommer jag att tänka.
Men hej, det här funkar ju inte. Nystädat nämns ändå alltid i meningar i imperfekt här hemma, så varför ska jag sträva efter att upprätthålla en ordning dömd att misslyckas nu? Och till vilket pris gör jag det? Så ganska snart kommer stunden då Hellströmskan gillar läget, omfamnar stöket och det ofullkomliga men roliga i livet och skruvar upp musiken och dansar loss lite istället. Bland chipssmulor och kräftlukt.
Det är ju ändå fredag.
Ungefär så tror jag det blir.
Trevlig helg!
skriven 21 september 2012 av kaosyoga i Musik | 1 kommentar
För en gångs skull en helg utan allt får mycket inbokat, vilket jag tackar ödmjukast för då det visat sig pågå ett fullskaligt krig inne i min kropp. Mitt immunförsvar är utsatt för virusninjors smygande, men kraftfulla angrepp och kämpar tappert för att hålla ställningarna. Jag stöttar dem hängivet med Monica Zetterlund, ett par extra nävar chips med varma mackor-smak och lite mentalt pepp och jag vägrar – vägrar! – hårdnackat erkänna mig besegrad.
Monica Zetterlund – Sakta vi gå genom stan
Så, med det sagt: trevlig helg.
skriven 14 september 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än
Men dra mig baklänges vilken lång jäkla vecka det varit.
Det har haft sina nackdelar att jobba varannan dag, men det har verkligen medfört att veckorna gått fort. Tjoff, liksom.
Men nu. Första veckan med fem arbetsdagar sen Jesus gick i kortbyxor. Alltså min hjärna ville ju ha helg i onsdags, och jag var redo att kasta in handduken i går. Men jag kröp fram över målsnöret precis, och det känns som en liten seger. Precis så måste de som klarade Iron Man/Woman häromdagen känt sig – och jag skulle gärna vilja hälsa dessa atleter: Jag förstår verkligen hur ni mådde när ni hade den där sista kilometern kvar på maratonet som ni sprang efter att först ha simmat och cyklat långt som fan. Jag förstår er. Jag var själv där för en stund sedan.
Men jag klarade det. Och kunde jag – så kan ni.
Och för att fira denna enorma prestation blir det häng med världens bästa kompisar i kväll, och kräftskiva med världens bästa släkt i morgon. Men först en glad liten dänga som jag blev påmind om när jag skrev här igår (och inte We are the champions, som jag först tänkte på).
Varde helg.
David Lee Roth – Hammerhead Shark
skriven 7 september 2012 av kaosyoga i Musik | Inga kommentarer än