God morgon, förresten.

Nu kör vi.

skriven 10 november 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Halloween närmar sig ju med stormsteg, och som monsterhelg bryr den sig inte ett smack om vad man kan tänka tyckas om detta faktum, den kommer ändå. Med ett bröl, till och med. Men som den goda moder jag gärna vill vara, så omfamnar jag helgen och allt den för med sig eftersom mina barn gör det. Jag väljer att se den lite som någon ont (kommersiellt och traumatiserande) som har något gott (godis och gemenskap) med sig.

Så vi fixade pumpa. Eller ja, jag fixade pumpa senaste gången jag handlade. Och vi ritade och skar den till ett lagom skrämmande pumphuvud. Eller ja, jag ritade och skar den, Folke och Bosse tröttnade redan innan jag tömt den på kärnor (bilden ovan där Bosse ser intresserad ut är lite missvisande, han letar bara efter clementinklyftorna han kom på att han tappat bland pumpaskalen). Och vi beundrade resultatet, letade upp ljus och satte i och placerade den vid ytterdörren. Eller ja, det var ju jag som gjorde det också, både beundrandet och ljuständandet och anbringandet, pojkarna ville hellre kivas i soffan och sprida ut maximalt antal leksaker på vardagsrumsgolvet. Och vi tog till vara på pumpakärnorna och förvandlade dem till nyttigt och gott snacks genom att rosta dem med olivolja och flingsalt. Eller ja, det var kanske jag som gjorde det med. Barnen har, fram till skrivande stund i alla fall, vägrat att ens smaka.

Jo jo, man är väl hus(moder)lig. Och tack vare just denna hängivna husmodern, så kan the Hellströms  nu med gott samvete välkomna spökhelgen.

Vad vore väl livet utan dessa helger som för människor samman?

skriven 30 oktober 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 1 kommentar

Ja, Håkan är ju fortfarande med oss. Han återhämtar sig sakta men säkert, blir stadigare på benen, återfår sin aptit – om den ens var borta, tveksamt faktiskt – och viftar emellanåt på svansen. Han äter lydigt sin medicin, spankulerar runt lite och sover däremellan.

So far so good.

Men.

För det finns ett men. Och missförstå mig inte nu, jag är jättejätteglad att operationen gick bra och att han är kvar i jordelivet, och allt hade varit topnotch – om han inte hade uppvisat den lilla beteendedefekten ”kissar inne var som helst och när som helst”. Det är troligtvis ett högst övergående fenomen, men det vänder lite upp och ner på allt här. Hela natten alternerade fyrbeningen mellan att pipa för att han ville komma upp i våran säng, stöta emot allt med sin grammofontratt, jaga ut oss på nattliga kissrundor och sedan kissa inne i alla fall.

Nu är Krille i Göteborg över natten och får förhoppningsvis en välförtjänt hel natts sömn, och jag får troligtvis springa skytteltrafik mellan barn med mardrömmar och en hund med inkontinensproblem – eller, förresten, så säger man nog inte, det blir väl dubbla negationer? Kontinensproblem? Inkontinens? Ja, inkontinens låter bättre. Temporär inkontinens, för guds skull. Anyhow. Det blir inget nattsudd för Hellströmskan ikväll, det gör det inte.

Så. Om du just nu sitter på en stimmig, högljudd förfest med fjärde cidern i handen med nymålade naglar och den nya, lite för korta men jävligt snygga, klänningen på dig och upplever den där så sakteliga och välkända bubblande känslan av att världen ligger framför dina fötter och att dansmovesen kommer att sitta som en keps ikväll, så – enjoy för sjutton.

Enjoy.

skriven 13 oktober 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag fick den stora äran att hålla en liten bebis igår.

Ja, bilden ovan är från Bosses första veckor i livet, och är egentligen inte relevant i sammanhanget. Eller jo. Eller – hur som. Jag sprang i alla fall på en föräldraledig medarbetare i går som var på jobbet och hälsade på med sina två finfina söner, varav den minsta inte kan ha varit mer är tre-fyra månader gammal. Jag vet inte exakt, för jag glömde fråga, jag var nämligen fullt upptagen med Mötet med denna ljuvliga lilla varelse. Stora, mörka, kloka ögon, som brunnar av vishet. Runda kinder. Stadig men ändå så liten. Trygg men ändå så sårbar. Luktade alldeles underbart. Å, dessa rörelser. Doften. Ljuden. Mjukheten. Tyngden. Värmen. Jag var totalt närvarande, eller ja, ska jag säga vi – både jag och min livmoder. Och min livmoder sade högt och tydligt att hon (för det organet, om något, kan vi väl vara överens om, måste väl klassificeras som femininum?) faktiskt måste få föda upp en liten ny människa till. Bara en till, sade hon. Sedan skulle hon sluta tjata. Men om hon inte fick det, så skulle hon tjata lääänge till. Oavbrutet och åtminstone till 50-årsåldern.

Och jag köpte det rätt av. Herregud, tänkte jag, det kan inte vara meningen att jag ALDRIG MER ska få ha en bebis. Det kan inte vara möjligt. Vi är ju liksom inte klara, min livmoder och jag.

”Oj, jag måste nog hem och prata lite med Krille”, sade jag när jag omtumlad lämnade tillbaka skatten till hans rättmätiga mamma, efter att i ett kort ögonblick (men bara ett kort)  övervägt och att helt enkelt ta honom och springa. Men min chef, som stått bredvid hela tiden, visade sig inte riktigt dela min entusiasm över idén.

Så sedan pratade vi inte mer om det.

Och livet gick vidare.

skriven 6 oktober 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jaha.

Här sitter jag bland berg av ytterkläder som ska sorteras, tvättas, lagas, läggas undan, märkas, provas, skänkas eller hängas in i en fin och funktionell ordning som gör dem lätta att komma åt, samtidigt som de hänger luftigt nog för att kunna torka och på ett sätt som gör det enkelt för kidsen att hänga upp dem själv (för jo jo, det gör de ju) och jag vet fan inte var jag ska börja eller sluta.

En liten, liten del av min själ dör just nu.

skriven 1 oktober 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | 2 kommentarer

I dag är jag hemma med barnen, de har studiedag på skola och förskola. Det verkade perfekt för dem att förlänga helgen med en extra dag, de behöver en lugn och skön dag hemma. Själv är jag redan helt slut.

Dagen började som dagar börjar. Jag fixade fram kläder, borstade hår och munnar, diskade grötgryta, torkade upp mjölk, dammsög upp glassplitter över hela vardagsrumsgolvet, medlade kring äganderätten av en goseelefant, dammsög (en gång till, jag vet) upp en söndertrampad skorpa och så.

Därefter var det äntligen min tur att käka den frukostmacka som nästan börjat svettas och dricka kaffet som jag optimistiskt hällt upp för länge sedan och som ljummat till sig ordentligt, och kanske kolla igenom tidningen lite snabbt. Lyssna lite på Tilde i nyhetsmorgon. En liten stund bara, efter att ha servat avkommor i hög hastighet sedan jag slog upp mina brungröna. Ja, tack så mycket.

Men nej, det funkade ju inte så.

För se, när jag äntligen satte mig i fåtöljen med kaffekopp och macka var det som att trycka på en knapp. En maximalt-komprimerat-stresspåslagsknapp. Har du sett försvarets reklam, där man ser en man eller kvinna lösa en viktig uppgift under extrem press i form av yttre störningsmoment med stor tidspress? Där var jag. Mitt mål var att få i mig energi, koffein och näring nog att orka hantera min omvärld på ett hyfsat vuxet sätt. Och stressorerna som försvårade detta var 1, 3 och 5 år gamla och vistades i mitt ansikte, med högljudda tillrop. Samtidigt.

Ignorera det om du kan.

Innan jag visste ordet av så var jag indragen i en charadlek där Vilmer låg som en pinne och ålade sig på golvet och han gav sig inte förrän jag gissat typ fem gånger på allt från bräda till krokodil. Det visade sig att han var en pingvin som simmade i vattnet. Nästa gång  gjorde han likadant igen, men då visste jag ju vad det handlade om, så jag gissade ”pingvin!” direkt för att kunna fortsätta bläddra igenom tidningen med allt högre hastighet – men då tittade han på mig som om jag var en amöba och konstaterade med en avundsvärd självklarhet i rösten att han var en vandrande pinne. In emellan detta tävlingsnederlag fick jag svara på Folkes frågor om gårdagens Flume Ride-tur i traumabearbetningssyfte samt hela tiden rädda min kaffekopp från bord till hand, till andra bordet, till handen högt upp i luften medan Bo envist och glatt följde efter den och klättrade på mig med en beundransvärd envishet och precision. Lite som en målstyrd missil. Kort därefter – eller var det under tiden, jag vet inte – uppstod det ett kuddkrig som urartade till handgemäng innan jag hann avstyra det och snabbt ledde till kast med galge som landade på en kind med efterföljande, någorlunda rättvis, utdelning av tröst, diplomatiska bearbetningar och tillrättavisningar, allt medan jag höll fortfarande höll kaffekoppen uppe i luften för att Bosse inte skulle välta den i fåtöljen.

Det var som att befinna sig mitt i en skruvad parodi. Eller nej, en fars. Ja, en fars var det.

Och du som känner mig höjer ju inte på ett endaste ögonbryn när du läser detta, tvärtom sitter du säkert och kväver en gäspning just nu. Och det gör väl jag också för all del, men just då var jag både förvånad och irriterad och överraskad. Och det är ju lite konstigt. Tänk att jag varje gång lyckas glömma hur det brukar vara och glatt slänger upp mina förhoppningar till den plats där människor utan små huliganbarn hemma förvarar dem. Och varje gång visar det sig att verkligheten ju inte alls blir som jag trott och och då blir jag, åtminstone för en kort stund, förvånad.

Då undrar jag om det gör mig A: naiv, B: optimistisk, eller C: korkad?

Eller, förresten. Svara inte.

skriven 24 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Aldrig ett bra tecken.

skriven 23 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Brandstationen i Falkenberg hade öppet hus i helgen, och what the heck, där borde väl inte finnas så många krossbara saker tänkte vi och drog dit och släppte lös kidsen.

Så killarna klättrade i brandbilar, sprutade med brandslang och brandsläckare, kollade in ambulanser, polisbilar och kvaddade bilar och häpnade över en liveshow som visar vad som händer när man häller vatten på en stekpanna med brinnande olja. Själv djupandades jag när jag såg alla knappar, datorskärmar och teknisk utrustning i bilarna, på armlängds avstånd från Folke, samtidigt som jag försökte se till att allmänheten inte sprutades ned med vatten, medan jag lite förstulet spanade efter brandmän med bar överkropp som möjligtvis höll på att träna biceps i nått gym med svag belysning och låten Muscles som bakgrund. Jo, jag är rätt bra på multitasking.

Allt gick bra, barnen stortrivdes och inget gick sönder. Inget som vi vet om i alla fall, vilket gjorde mig lika mycket förvånad som lättad.

Smolket i bägaren skulle väl vara bristen på tränande män utan uniform, då. Det hade känts tryggt att verkligen se att räddningstjänsten har fysiken som krävs för att kunna sköta sitt jobb, så de orkar dra upp någon stackars ko som ramlat ner i nåt dike eller så.

Det är ju ändå viktigt, tänker jag. För kossor och så.

skriven 17 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Jag är helt på höstens sida nu, det är jag.

Sommaren kan verkligen gå och dra något gammalt över sig som man sade på högstadiet. Den framgångrika behandlingsmetoden för att omvandla en hemlig längtan efter lata, varma semesterdagar på stranden till en stor behaglig acceptans av nuet, eller till och med tacksamhet och sällsamma lyckokänslor, består i att packa sig ut i en närbelägen svampskog medan solen fortfarande värmer tillräckligt mycket för att klä sig i shorts trots svärmors förmanande om risken att bli biten av fästingar, och skrota runt och leta planlöst efter ätbara saker, hålla ögonen öppna efter djur och insupa alla trolska skogsdofter med dem man tycker mest om i hela världen.

”Krokodiljägaren kanske är bra på att hitta krokodiler, men det är inget mot hur bra vi är på att hitta svamp”, sade Ville när vi traskade i väg, och sedan pratade han i stort sett oavbrutet om stort och smått och allt däremellan medan vi fyllde korgen – nåja, täckte botten i alla fall – med gula kantareller, några trattkantareller och en och annan sopp.

Jag dör så ljuvligt det var.

skriven 16 september 2012 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Fatal error: Call to undefined function is_post_publicly_viewable() in /home/kaosyoga/public_html/wp-includes/media.php on line 1674