Två veckor kvar nu.

Ikväll inleds spurten mot jul. Vi har redan avverkat en julmarknad med Folkes klass (igår) samt missat en julpysselkväll med Bosses dagis (i förra veckan), men nu, nu börjar det hetta till riktigt. Nu börjar JULREJSET. Lucia med Villes klass idag, lucia i morgon bitti med Bosses dagis. Sedan är det julsammankomst med Villes klass också. Och avslutningar. Därpå återstår granfix, julgodislagning samt alla julklappsinköp. Lite bilservice och tandläkartider på det, så ska jag nog få tiden att gå. Men jag kan säga dig detta: Några julkort blir det INTE i år.

Aja, alla har mycket nu, så är det ju. Och har man inte kunnat låta bli att föröka sig tre gånger, trots att det ganska länge har funnits en massa rapporter som visar hur den pågående överbefolkningen av jorden kommer att förinta oss alla, ja då är det väl inte så mycket att säga om att det är lite extra körigt i december. Gnäll är därmed inte särskilt relevant i sammanhanget (bara lite). En får helt enkelt skärpa till sig och försöka välja bort det som går att välja bort och tugga sig igenom resten som en duktig flicka med gott humör, alvedon och en extra kopp glögg då och då. Herregud, om det nu är så himla jobbigt att leva i december som trebarnsmamma så kunde jag väl bara hållit ihop benen för 10, 7 respektive 5 år sedan.

Och – det finns ju fördelar med att ha knullat för tio år sedan. Även kring julen. Kvällens luciatåg var till exempel jättefint, riktigt stämningsfullt och vackert, med en glad musiklärare, högtidligt allvarsamma och skönsjungande barn och småsyskon som faktiskt stundtals satt i knät och lyssnade. Men eftersom jag inte vet om alla föräldrar som har barn i klass tre på Mariedalsskolan är intresserade av att jag outar deras barn på min blogg (troligtvis inte), så får du hålla till godo med bilden som jag tog efteråt, när vi kommit hem och kollade på julkalendern. När jag tog den hade jag fortfarande en 14, 15 sekunder framför mig av lycklig ovisshet om den enorma trötthetskollaps som komma skulle för Bosses del. Den utlöstes av att han upptäckte att han redan hade öppnat och ätit chokladbiten i lucka tio – och i lucka elva med, för den delen. Sa jag att han är min son? Upptäckten drog igång en lavin av känslor som vällde över alla kanter och han grät och skrek ”JAG ÄR INTE TRÖTT!!” tills han nästan svimmade. Det var ett fantastiskt moment 22 där ett tag, då han bara blev mer arg och uppriven ju mer jag försökte lirka in honom i säng. Tillsist gick det, och när jag väl lyckats få ner honom i varv så somnade han på fem sekunder. Dödstrött och senare än vanligt.

Men i morgon, klockan 07.20, ska jag stå med en utvilad, glad, mätt och nöjd liten tomte som ska sjunga för en massa föräldrar i beckmörker på förskolans gård. Jajamen.

Julen. Inget för veklingar.