Vad driver en rasist? Rädsla, antar jag. Bitterhet. Den typen av gemenskap som kommer av att hänga med andra som väljer att vara i samma lag och ha samma fiende att enas mot. Att vara en minoritet kan driva en ilska som man hjälps åt att späda på, vi mot världen. Känslan av makt, om inte över sitt liv så åtminstone över andra människor. Obefintlig källkritik och millimetergrunda analyser, om ens några, brukar nog också vara en del av rasistrecepet. Och offermentalitet – all gammelmedia och pk-maffia som styr infoflödet i dag är förljugen och består av idioter som inte vet något om hur det är att verkligen leva i invandrartäta områden. Och så vidare.

Ja, det kan ju inte vara lätt. Ilska, bitterhet och rädsla är ju inget en mår bra av att härbärgera. Egentligen. Det handlar troligtvis om människor som växt upp med ett eller flera behov ouppfyllda. Halvt sårade, arga män som egentligen mest skulle behöva en kram.

Ja, så är det nog. Men se, jag skiter så jävla mycket i det. Vuxna normalbegåvade människor som befinner sig i ett sammanhang har också ett ansvar för vad de säger, för ut och signalerar till andra. Vi påverkar alla varandra.  Så du kan ha den värsta uppväxten, men du har ändå ingen rätt att kränka andra. Du kan vara hur rädd du vill men du får ändå inte ge dig själv tolkningsföreträde och tala om för andra om de bör känna sig kränkta eller inte.

Normalt sett drabbas jag inte av någon rasistpropaganda i mitt flöde, de som tidigare visat såna åsikter har jag plockat bort, jag vill inte ha det i mina flöden, bland mina vänner, i mitt virtuella vardagsrum (nåja). Men för några dagar sedan letade sig en rädd, arg man in i min sfär. Lite obehagligt faktiskt. Jag argumenterade emot men självklart spädde det bara på den svarta svadan av ord som han levererade. Jag tror att han fick mer kraft ju mer vi diskuterade trots att jag tyckte att mina argument borde knockat honom, men han drog ner nivån hela tiden. Jag undrade varför alla människor inte var lika mycket värda och han undrade varför jag inte öppnat ett asylboende i mitt hem om jag nu gillade invandrare så jävla mycket. Hopplöst, som sagt. Inget blev bättre av det, det tog enbart massor av energi och tankekraft.

Så vad vill jag säga med detta? Ingenting egentligen. Jo, kanske att en nog bör säga ifrån emellanåt. ”Det är inte mitt ansvar att uppfostra andra vars föräldrar inte gjort sitt jobb och lärt dem rätt och fel när de var barn” läste jag häromdagen från en trött medmänniska. Nä, kanske inte. Men vems ansvar är det då? Om nu inte föräldrar eller andra vuxna i människans närhet förmått göra sitt jobb på det området och en människa därmed sprider ilska och kränker andra: Vems ansvar är det att säga stopp? Vems ansvar är det att stå upp för de som inte orkar det själva? De som inte kan?

Eller, förresten. Jag ändrar mig. Jag tror inte att en bör säga ifrån. Jag tror att en tvungen att säga ifrån, om inte annat så när det kommer nära. Särskilt när det kommer ända in i ditt vardagsrum. Jag vill inte att mina barn ska behöva hantera de sorgliga resterna av att vi inte orkade protestera mot det som är fel. Och om en inte vill eller orkar stå upp och ta striderna på riktigt, så ska en peppa de som gör det åt en. De som lever under hat, hot och ett ständigt flöde av obehagligt kräks från mobben som ett resultat av att de står upp för ett fritt och tolerant samhälle. De ska vi peppa utav bara helvete. Resten av tiden ska en ägna åt kloka människor i sin närhet. Fina, varmhjärtade, smarta, roliga, överraskande och underfundiga människor som visar att världen är en förunderligt god plats. Också.

Nu ska jag gå och krama min man.