Första gången jag hörde om Alex Schulmans roman Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött bestämde jag mig för att inte tycka om den. Jag hade någon form av hatkärlek till den bloggande provokatören då, och många med mig, skulle jag tro. Men trots att jag alls inte höll med om allt han skrev, så formade hans vassa penna åtminstone underhållande och emellanåt välskrivna sågningar av allehanda människor och fenomen.
Men så gick han och blev så jäkla kär i vackra Amanda. Och skrev en bok om det första året med sin Stora Kärlek och jag bara Gäääsp. Och så gav han boken en supertöntig och superlångtitel. Gäääsp. Och så såg han ut som om han försökte vara snäll och lycklig på författarbilden som snällt fogade in sig i alla författarbilders mallar. Gääääsp. Och lite fniss. Ja, så tyckte jag. Jag hade liksom dömt boken från dess omslag som man säger over there (vilket också låter betydligt bättre på engelska) – bokstavligt talat, alltså. Jag visste redan vad jag tyckte, utan att behövt ens anstränga mig att öppna boken.
Smidigt.
Men är det något jag gillar, så är det när mina cirklar rubbas. När saker inte visar sig vara som jag trodde. Eller människor. När jag blir överraskad, ifrågasatt, imponerad och fascinerad utan att vara beredd på det. Sånt gillar jag. Cirklarna finns ju i allt vant, och såklart ofta i mina fördomar. Få saker är väl så bra som att vända och vrida på rejält ingrodda fördomar om man vill bli riktigt förvånad och skaffa sig en lite mer nyanserad och verklighetstrogen bild av världen. Där döljer sig ofta de största aha-upplevelserna, om man nu ska försöka hitta något positivt med pessimism och inskränkthet. Så, för att göra en lång historia lite kortare: Jag bestämde mig för att läsa boken.
Å se på fan, den var ju bra! Den var ju rent av riktigt bra. Modigare än modigast är Alex, som skrev den. Och han skrev den dessutom så förbannat VÄL. Att jag skulle vilja ha lite av det språket i mig, herregud, yes please! Gäspandet försvann, kärleken var ju äkta, skrämmande och omvälvande. Och titeln var ju minsann Tranströmer – hoppsan, Lise. Och bilden av Alex blev många färger rikare.
Så läs boken. Den är skör och välavvägd och den läses snabbt men stannar länge. En vacker skärva av livet så som vi känner till det. Och en bra cirkelrubbare.
skriven 1 april 2013 av kaosyoga i Böcker |