Det är vab-dag i dag för fru Hellström och powertrion och medan jag fixade lunch satte sig Ville med datorn och skrev en berättelse. Koncentrerat och metodiskt tryckte han på bokstav efter bokstav med sin pekfinger, ljudade lite för sig själv, letade efter nästa bokstav och skrev vidare.
När jag var liten så var det det bästa jag visste. Jag kunde sitta i timmar med pennor och papper och skriva långa svindlande berättelser om tjejer som ägde hästar, tjejer som löste mysterier, och ibland ägde de hästar och löste mysterier, gubevars. Några gånger var sagorna mer fantasybetonade med övernaturliga varelser och storskaliga uppdrag som skulle klaras av. Sluten var lyckliga, huvudpersonerna vackra och kloka och snälla och solen sken oftast. Jag skrev och skrev och skrev. Pennor nöttes ner, pappren tog slut. När jag blev stor skulle jag bli författare, det fanns inget annat. Ja, det skulle väl vara dotter-till-en-stuteri-ägare då som bara red och tävlade hästar dagarna i ända, men det verkade enormt svårt. Min pappa var snickare och närde inga hästuppfödardrömmar vad jag kunde utläsa, så som den realist(?) jag stundtals var, lutade jag mestadel åt författarhållet under mellanstadiet.
Och när jag såg min son, inte ens sex år fyllda, sitta och mödosamt omsätta sin egen bild i huvudet till ord (låt vara på en dator, men ändå), så blev jag alldeles varm i hjärtat. Man kan tycka vad man vill om att föräldrar som lever ut sina egna drömmar genom sina barn, med det ger en enorm effekt i känslocentrat när ens avkommor gör det man själv älskat att göra, eller alltid velat göra men inte fått/vågat/kunnat, det gör det. Så mycket stolthet och glädje. Min son, med sin sociala kompetens och sin övertygande tro på det goda i människan kommer ta mig tusan att förändra världen med sitt författarskap. Kanske kommer han att skriva bestsellers och resa jorden runt och signa böcker och sälja filmrättigheter till fantastiska kärleksdramer och köpa en vingård i Provence till sin mamma som tack för allt stöd han fått i sina författarambitioner? Kanske håller han en vacker dag ett känslosamt tacktal på Oscarsgalan (bästa filmmanus, då) där han berättar hur han aldrig skulle kommit så långt i livet utan min outsinliga tro kärleken och på hans talang och där inte ett öga är torrt bland publiken?
Ja, nåt i den stilen tänkte jag när jag iakttog hans omsorgsfulla knappande.
Sedan tog jag ett steg fram och läste vad han skrivit.
Hoppla.
Nåja. Någon ska ju vara den som förser världen med science fiction-deckare med en socialrealistisk underton.
skriven 10 oktober 2012 av kaosyoga i Barnen |