Jag har kickstartat veckan med en lång arbetsdag.

Krille, däremot, har kickstartat med vab av både sig själv och Vilmer. Puh. Kära virus, jag ger er till efter skidsemestern nästa vecka, då vi ska dopa oss för fulla muggar med solsken, frisk luft och ansträngda benmuskler, sedan kan ni fara åt helvete. Bara så vi är på det klara med det.

Så nu är vi båda ungefär lika trötta och soffan lockar och pockar och ja ja jag vet, är det någon gång jag skulle må bra av en uppfriskande promenad så är det ju nu men jag orkar fan inte. Och ja ja jag vet, det är just en promenad jag behöver för att få lite lugn och ro i hjärnan och för att få ner varvtalet i kroppen så jag sover gott, men jag orkar fan inte. Och ja ja jag vet, jag kan inte hoppa över träning för att jag är trött för man blir ju trött av att inte träna MEN JAG ORKAR FAN INTE.

’Nuff said.

Istället kommer jag nu, i ren tonårsaktig protest över min inre Luther, att kasta mig i soffan med mina tidningar och troligtvis äta något onyttigt och ivrigt förtränga alla tankar på vad som egentligen borde göras dessa kvällar inför helgens resa norrut. Jag kommer därför inom ett par timmar att vara hög på socker, koffein och dåliga tv-program och somna sent och sova dåligt och möta en ny morgondag som ett ännu tröttare vrak än som det jag mötte denna dagen med. Men jag tänker göra det ändå.

Bara för att jag kan.

Bara för att jag inte borde.

Bara för att säga till Luther att han kan ta och skita ner sig.

Typ.