När jag och Krille såg det berömda strecket bli ett plus på vårt första graviditetstestet tidigt våren 2006, så blev vi såklart omtumlade och glada, men också lite skraja. Det kändes så tydligt att nu var det där med egoistiskt och spralligt leverne liksom slut. Inte att det gjorde oss någonting, jag tror att vi innerst inne längtat efter det. Men övergången kändes ändå lite läskig, eftersom det var så definitivt. Det fanns ingen återvändo. Det var dags att gå in en ny, mer vuxen fas.

Trodde vi.

Men det är ju tvärtom. Vi är mycket barnsligare och fånigare nu än när vi bodde mitt i stan, jobbade över jämt och ständigt och käkade frukost på caféer. Nu älskar vi förorten, skyndar vi oss hem från jobbet och käkar frukost huller om buller på söndagarna. Och framför allt har vi roligare. I söndags spelade vi ett spel som Vilmer och Folke konstruerat medan Krille och jag tog en påtår på morgonkaffet. Det gick ut på att man skulle komma först i mål, såklart, och att man på vägen dit skulle dra olika uppdragskort och göra det som stod på dem. Om man vägrade så fick man ta ett straffkort istället, vilket sällan var bättre. Om någon hamnade på en bomb så betydde det att alla fick ta ett straffkort.

Det var hur kul som helst. I praktiken så medförde det bland annat att någon:

Sprang ut barfota i 30 sekunder. (Extra prekärt, då kortet han drog innan hade beordrat honom att spela resten av spelet tröjlös.)

Pussade en stor plastko.

Hoppade från tredje trappsteget.

Gnuggade rumpan mot en vägg.

Härmade en full orangutang.

Och gjorde en 360 i vardagsrummet.

Det skulle en vetat för tio år sedan när en satt och svettades på överläppen över vetskapen om att den spontana och tokiga delen av ens liv var över.