I går lovade jag i ett svagt ögonblick att det skulle bli grill och fotbollsmatch i kväll och till skillnad mot när jag ber mina barn plocka undan skorna efter sig när de kommer in, så glömde de inte detta. Själv frös jag som en hund efter att ha käkat hamburgare och druckit ett glas iskallt prosecco (finfin kombo), men what to do? Jag vill inte vara en föräldrames som sviker löften, så det var bara att embracea hela grejen och gå all in. Utan skor.

Ty lagindelningen var snabb, det var vuxna barfota mot barn. Krille och jag formerade snabbt laget Supersnipporna och repade in bästa målgesten ever, som inkluderade både ett stämningshöjande ”woooooooo SuperSnipporna!” samt crescendot med nån slags karateslag mot varann. Den känns klassisk redan, faktiskt. Tidvis så skrattade jag så att jag kissade ner mig när vi spelade. Jag, en bollrädd, envis och galning som skriker när jag springer (det hjälper, tro mig, folk blir rädda på riktigt) och Krille, enbent och orädd med en mun som babblade ett påhittat fotbollsreferat konstant. Vilmer som sparkar stenhårt förutom när han skrattade så han ramlade omkull, Folke som springer som en liten iller och Bosse som mest jublar hela tiden. Och så täckte han ett hårt skott med halsen.

Det var länge sedan jag hade så sjukt roligt. Kanske roade vi fler, vad vet jag. Det måste hörts över hela ön i alla fall.

Nu är alla pojkar mätta, fottvättade och trötta i sina sängar och jag kommer att ha träningsvärk i morgon. Både i magen och benen. Och så hann jag ta en bild på burgare i motljus också. Full pott, alltså.