Jag visste att det skulle vara körigt att ha barn. Att inte få äta i fred, att bli väckt tidigt, att plocka upp legobitar och hell hour kl 17, sånt hade jag läst om och hört om och så blev det, fast värre än jag trodde. Men det kändes nånstans helt okej ändå, det ÄR JU SÅ DET ÄR att ha barn och det jämnade ut sig av att det var sjukt mycket bättre än jag trodde på många – eh, en del – områden också.

Men en sak jag inte greppade: De här stormarna. Av och på inom tre sekunder. Från noll till hundra i kaosaltitud och tillbaks igen, just när en hunnit fatta vad som hänt. Så himla ansträngande att hänga med i på deras bergochdalbanetur mellan de här känslomässiga ytterlägena. Jösses.

Precis innan jag tog fotot så slogs Vilmer och Folke. De var skitarga på varandra och så vitt jag kunde bedöma så hade de bidragit till konflikten båda två. Ja, de var säkert trötta och hungriga och frustrerade pga nåt som hänt i skolan också, men det jag hörde och såg var okvädesord och våldsamheter. Och när en konflikt blossar upp så snabbt för sjunde gången inom en timma så är min stubintråd redan uppbränd. Pang! säger det och så ryar jag över hur TRÖTT jag är på allt bråk i det här huset och då skyller de på varandra och jag blir bara ännu mer irriterad.

Så går det fem sekunder och så ser det ut som på bilden. Hur lugnt som helst. Plötsligt går det faktiskt att höra Aretha Franklin ur högtalarna. Och vårsolen lyser in genom fönstren och de har hittat varsin tidning och sitter och läser så där koncentrerat och helhjärtat och allt bråk är glömt och det är liksom bara så himla mycket FRID och harmoni. Vad hände? Så där står jag och i den plötsliga tystnaden och skär min sallad och börjar tänka med annat än reptilhjärnan. Den här gapiga, icke-lyhörda och oansvariga attityden som gör mig så galen hos mina barn, det är ju JAG som förmedlar den, tänker jag. Jösses, om inte jag som vuxen och någorlunda teraperiserad (OBS! Nytt ord, meddela SAOL) människa ska kunna agera som jag vill att de ska agera, hur kan jag då med att begära det av dem?

Fan.

Jag måste ta mig samman. Jag måste andas och räkna till tjugo nästa gång. Jag ska inte gå in i konflikterna, jag ska inte bli arg utan ge dem verktyg att reda ut dem själva, eller med mig i bakgrunden. Jag ska låta båda komma till tals och hjälpa dem att med sin värdighet och empati i behåll komma fram till hur de kan göra nästa gång de hamnar i en sån situation, tänker jag. Jag måste bli lite jävla vuxen, helt enkelt.

Och precis då tittar jag upp från salladen och då hörs inte Aretha längre för då den ene sprungit över till den andre och lagt sig PÅ den människan och fisit en äcklig fis och då blir den andra så jävla arg att han måttar en spark som råkar(?) träffa rakt på ett väldigt ömt ställe och så skrattar han så där retsamt så att den andre som redan har ont blir ännu mer förbannad och hinner säga värre saker än de säger i amerikanska polisfilmer och dra brorsan i håret så jag tror att det ska lossna och VA FAN SKA NI BRÅKA NU IGEN tjoar jag! JAG BLIR GALEN!

Allt detta inom tre minuter.

Alltså jag blir knasig av detta.