Min man är bra på klappar. I år fick han till det särdeles fint och hade fixat en hel del roliga prylar till mitt kommande kontor/biblbiotek som vi kommer att få i vår när utbyggnaden är färdig. Ett rum för mig och mina böcker, med ett stort skrivbord och plats för massor av papper och olika pennor. Där jag kan rita, skriva och yoga. Ett rum att få ha egna saker i. Och att få ha dem i fred i.

Efter att Krille och jag i snart tio år prioriterat annat, både när det gäller inköp och plats i hemmet, så kommer vi snart att få breda ut oss lite igen. Med lite mer plats och barn som inte lägre är renodlade destroyers så kommer det snart att finnas rum för annat än ninjago-lego och minecraft på bottenvåningen i huset. Jag har kanske inte helt förhandlat klart med Krille som mumlat nåt om ”musikrum”, ”eller helt enkelt bara ett trumrum”, men om jag går med på att han kan få ha sin samling av sprit och cigarrer i biblioteket eller vad vi nu ska kalla det, så tror jag chanserna är goda att mitt förslag går igenom. Möjligt att det kommer att betyda att jag får ha en gitarr på väggen också, men what the heck, det är fortfarande en bra deal.

Men tillbaka till klapparna. Jag fick grymma penselpennor, trivsamt papper, världens minsta fat och ett lite större, papperssax (ej med på bild, glömde den, sorry), små post-it-stickers, klämmor (glömde dem med), bläck och lim. Boken i bakgrunden ska dock min svärmor ha cred för – tack Maj!

Men låt oss titta på limmet igen. En italiensk variant av barndomens björnklister som luktar bittermandel eller amaretto, feel free att associera till det som ligger dig närmast, men i en lite uppdaterad kostym. Åtminstone jämfört med den gräsgröna burken som jag grävde lim ur på kyrkans barntimmar 1980. Ja, du som vet, du vet.

Tänk vad jag ska limma i mitt nya kontor. Eller bibliotek. Eller ja. MITT nånting.