Nya vyer
Vi har bytt location nu, i torsdags sov vi första natten i vårt nya hus på Getterön. Vi ska bo här ca 2 månader, tills vårt eget är klart. När vi lämnade det så höll de på att såga sig igenom vardagsrumstaket uppifrån. Jag stod och såg hur sågen tittade igenom innertaket, hur bitar lossnade och en snickares huvud syntes efter ett tag. Lite som en sorts förlossning, faktiskt. Men ja, oavsett vad en vill jämföra det med så kändes det tydligt att det var dags för oss att dra.
Efter jobbet på torsdagen hämtade jag barnen, stack till byggarbetsplatsen formerly known as vårt hus där det numer råder undantagstillstånd och rev med mig en massa kläder i soppåsar. Nescessären var ju fortfarande ouppackad sedan Sälen – praktiskt – och tillsammans med lite gosedjur och mina pennor (but of course) så hoppade vi in i bilen och körde till Getterön.
Väl där kom mina svärföräldrar och mötte upp och jag lyckades hastigt få barnen att bestämma vilken säng de skulle sova i samt dra fram Bosses pyjamas ur en sopsäck och visa svärmor hur spisen funkade, sedan drog jag med mig en mycket förvirrad, lite stressad och väldigt glad Krille på en överraskningsmiddag på NAMI. Vi stack alltså ifrån allt när det var som stökigast och vi kanske behövdes som mest och käkade marinerad vildand i små tunna delikata skivor på en japansk restaurang istället. Så typiskt oss. Därefter drog jag med honom till en hemlig spelning med Freddie Wadling – något han heller inte hade en aning om – och vi lät hjärtat ömsom rivas sönder och ömsom läkas av hans röst och de fantastiska texter som han alltid levererar med en sån enorm känsla. Det var en väldigt fin kväll.
I går var alltså första kvällen då vi var samlade allihop här. Medan Krille fixade käket så badade jag med den här vyn:
Bosse hjälpte till att tända ljusen till middagen. Ja ursäkta för IDYLL, men det här är verkligen något i hästväg.
Nu är det lördag förmiddag, solen lyser in genom de stora fönstren här och vi har så smått börjat kunna orientera oss i vårt nya hus och jag kan knappt fatta min lycka. Titta så fint det är!
Jag trivs så galet bra. Vi har åkrar, stengärdsgårdar och snödroppar runt omkring oss. Vi går omkring bland kamin, vackra tavlor och MASSOR av böcker i inbyggda bokhyllor här inne, och skillnaden mellan ute och inne försvinner nästan med alla stora glasdörrar. Alltså hur kan man INTE bli kär i detta?
Det är lugnt här, inte en massa ungar, spring i dörrar och trånga utrymmen. Det är bara vi och sköna trägolv och syrenknoppar och fruktträd i trädgården. Och vi har redan kommit underfund med att flera som vi känner bor alldeles i närheten. Alltså gå-hem-efter-några-glas-vin-närhet.
Jag tror att det är min barndoms uppväxt ute på landet som gör att mina receptorer i hjärnan pumpar ut endorfin och oxytocin (eller vad det nu kan vara, vad vet jag, jag är väl ingen neurolog heller) på max här. Jag känner mig hemma, och jag känner mig lugn och glad.
Tack snälla och världens bästa arkitekt Josefine Kastberg för att vi får njuta av detta under två månader. Jag vete sjutton om jag vill flytta härifrån.