Har Kaosyoga blivit en mjukis?
Det var länge sedan jag skrev något argt, ser jag när jag scrollar tillbaks i flödet här. På sista tiden har det mest varit barn och trädgård, vilket måste vara svintrist att läsa om det inte råkar vara så att dina intressen är barn och trädgård. Hell, MINA intressen är ju inte ens barn och trädgård. Ändå blir det text om just det. Märkligt.
Och med den analysen så är Kaosyoga alltså en tillika trist som märklig blogg. Eller vänta, kanske är det mitt liv som är trist och märkligt? Det är möjligt. Men det är också en av de sakerna som karakteriserar Kaosyoga, det är liksom bara ett fritt och ganska omhämmat flöde av de tankar som råkar ligga längst fram just när jag sitter med datorn i knät. Det finns ingen censur (eller jo lite, men det ska du nog bara vara glad för, och ja, särskilt du svärmor), ingen balans, fina kategoriseringar eller särskilt mycket överblick överhuvudtaget. Jag bara kör på, från tanke till ord på några minuter. Pom pang, klart.
Och det är superkul och väldigt skönt att vara helt utan prestige här. Hade det inte varit så så skulle Kaosyoga nog inte varit inne på sitt femte år heller, jag hade inte orkat om jag inte kunde vara mig själv het och hållet. Och kanske hade du heller inte fortsatt läsa? Jag tror att du och en hel del andra varit med ändå från starten på den här bloggresan och det är ju ändå rätt jävla häftigt att ni hängt mig i hasorna så länge. Kärlek till dig för det!
Men ändå. Jag kanske ändå ska göra ett litet försök väga upp alla trädgårdstips och helylle-lyckliga-familjen-inlägg om roliga fotbollsmatcher i kvällssol. För att inte tala om den där gulliga släng-mig-tillbaka-torsdags-bilden där uppe på Bosse som precis lärt sig gå och tog en promenad tillsammans med Lena en morgon i juni 2012. Nåt salt får vi ändå ha i kolasåsen.
Så okej då, here goes:
Lomotte är en jävla röv till människa. Och nej, jag tänker inte länka till hans skitkrönikor för de förtjänar inga klick, och jag har sagt det förr, men tro mig om du inte redan vet det: Karln är ett anus en imbecill fjant.
Människor som tar sig rätten att kommentera min kroppsvikt: lägg av med det. Jag är inte intresserad och det är inte din rätt att hålla på att döma mitt utseende.
Och om en lyfter blicken ytterligare lite utan för sin egen navelradie, ja då hittar man saker som detta:
Ett helt världsfrånvänt sätt att värdera och behandla kvinnor och barn och att detta fortgår år 2016 är helt galet. Och ja, jag fattar att det är en komplex och stark kultur som sett ut så länge. Och ja, förutsättningar, omgivningar och maktfördelning är annorlunda på olika ställen i världen. Och nej, jag kan inte bara ta mina privilegierade, skyddade, vita medelklassvärderingar och jämföra dem med en annan kultur och tro att jag alltid vet bäst. Men fan i helvete, det här måste få ett slut nån gång. Så många barn och kvinnor som aldrig ens får chansen att växa upp till glada, hela människor med en insikt om att ingen människa kan äga någon annan och att de är lika mycket värda som alla andra. För se, det är de ju inte.
Det är en fantastisk värld vi lever i. Det finns mirakel runt vartenda hörn, bokstavligt talat, om en bara väljer att se dem. Men det är också en skitvärld på många sätt. på jättemånga sätt. Så vi måste fortsätta kämpa. Framåt och uppåt. Uppskatta det goda och förändra det onda. Ett andetag i taget.
Så, varsågod för ilska. Jag har det fortfarande i mig, som du märker. Nu har jag eldat upp mig ordentligt och det kommer vara svårt att somna ikväll. Men det är som det är med den här ilskan. Jag ser den som ett friskhetstecken ändå.
Nu ska jag gå och vattna mina små blommor.