Fröer som gror och en pojke med en kratta i ett träd
Oj, vad denna helgen gick fort! Det är i och för sig sällan jag skriver tvärtom, men ändå. Denna var extrasnabb. Jag antar att det beror på att den råkade vara ganska exemplarisk, med en ledig fredag för min del som förlängde det hela lite till, solsken och ungar som har haft en alldeles strålande lek-slagsmålsratio. Jag tror att vi noterade en årsbästa på den fronten, faktiskt.
Vi har varit på byggarbetsplatsen aka vårt hus och röjt en del. Det är i och för dig inte särskilt kul, det kan jag ge dig. Allt där är skitigt, kallt och ett enda jävla kaos av möbler och kläder som finns kvar, beströdda med ett bastant lager byggdamm. Men nu börjar huset åtminstone ta någon typ av form, de flesta väggarna är där de ska vara nu, så vi kan liksom kliva in i de nya rummen och känna in dem, lite som Ernst. Och rummen känns bra, vilket kan konstateras med viss lättnad för det är inte det enklaste att avgöra från en planritning om en vägg ska stå en meter hit eller dit.
Jag har också klivit bland byggställningspelare, träbitar och gullfiberbitar och letat mig fram till mina pallkragar för att försöka att väcka dem till liv. Eller ja, inte själva kragarna, utan mer det som slumrar i jorden. Jag känner mig så sjukt vuxen när jag petar i jorden, jag vet inte vad det är, men det ligger i nivå med lämna en back med tomglas på ICA varje vecka. Sjukt moget. Typ övermoget.
Pensionärs-Lise håller ju på och förbereder våren lite inomhus som du vet, med de små fröbäddarna. Titta vad det växer!
Ville och Folke har också sått.
I övrigt så har helgen bjussat på action med Homeland-Peter Quinn (jag vet inte ens vad han heter på riktigt men herregud, vad det var trevligt att se honom igen), promenad, många timmars ritande, en ny frisyr samt en effektivt undvikande av högen med nytvättad tvätt från min sida. ”Nu lägger jag högen här på sängen,” tänkte jag, ”så MÅSTE jag ju ta den någon gång under dagen, annars kan vi ju inte lägga oss.” Hehe, check out the brain on Brett. Så nu ligger tvätthögen på golvet i sovrummet istället.
Jo förresten, och så har jag bevittnat min son klättra skithögt upp i ett träd för att få ner en fotboll också. Det var spännande.
”Mamma…” sa han lite oroligt när det gick upp för honom att han hade kommit väldigt högt upp i sin iver att nå bollen. Och att det därmed var ganska långt ner också. Så jag sade det som alla föräldrar med självaktning säger i en sån situation:
”Vänta där, jag ska bara hämta kameran!”
En pojke i ett träd med orolig blick och en kratta i sin hand för att peta ner en boll som visar sig ligga liiiite utanför kratt-radien. Det är väl ett vårtecken om nåt.