Är de med mig eller mot mig?

Vi surfade på coolstuff.se häromdagen.

Där finns ju hur mycket trevligt som helst, onekligen. Hela stället är fullt med saker man inte visste att man behövde. Jag visste till exempel inte att jag verkligen behövde dessa:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men det gör jag ju. Tänk dig, alla 50 officiella jelly beans-smakerna, i en fin presentförpackning, och den blunda-och-gissa-leken som följer därpå. Hur festligt som helst, känner jag spontant. Eller hur, kära barn? Men nej nej mamma, sade de, vi tycker att du behöver:

 

 

 

 

 

 

 

 

Och då ställer jag mig frågan: Väljer de bort godiset för att de har så höga tankar om min fysik att de tror att jag verkligen skulle kunna göra dylika konster med de där doing-doing-grejerna på fötterna och att de därefter ska gå och skryta på skol- och dagisgården med stolthet i rösten och berätta för kompisarna att deras mamma är typ som en superhjälte som kan springa jättejättefort och hoppa jättejättehögt, och alla ska bara aaaah-a och wooow-a och skriva i sin Mina Vänner-bok att deras högsta önskan är att ha Villes och Folkes och Bosses mamma som mamma.

Eller är det för att de behöver någon att skratta åt?

Så svårt att veta.