Jag antar att vissa, när de blir sugna på korv, går och köper ett paket hotdogs och steker på. Om de inte gillar det så rotar de kanske fram några lite dyrare varianter med internationella namn och olika smaksättningar i ICAs korvkyl (eller vad det nu heter). Och om vissa är mer snobbiga än så så kanske de åker ett par mil och köper såndäringa svindyr korv som är gjord av grisar som dricker färskpressad juice och bara käkar saker som är ekologiska och börjar på F hos nån kreddig gårdsbutik under de två timmar som de har öppet under udda veckor. Om en vill vara riktigt, riktigt omständig alltså.

Det skulle de flesta tycka vore att dra sitt intresse för mat i allmänhet och korv i synnerhet väldigt långt.

Men inte min man.

Nädå.

skriven 20 juli 2015 av kaosyoga i My man | Inga kommentarer än

Om du nickar igenkännande till tre eller fler påståenden nedan, så kan jag berätta för dig att du har semester.

1. Plåstren är slut. Igen.

2. Barnen somnar klockan 22.54 och jag och Krille tittar på varandra med ett uppmuntrande ”Wow, redan!” helt utan ironi.

3. En blir förvånad när systemet inte har öppet och det tar sju minuter innan en räknat ut att det är söndag.

4. En son förkunnar med viss stolthet att han via list, tur och strategi lyckats tillskansa sig i runda slängar fem glassar från fyra olika hushåll under en och samma dag.

5. En knappt minns när vi var fem runt bordet när vi åt middag. Oftast är vi det tredubbla.

6. En har i snitt 72 nya bilder i mobilen på när Ville skejtar. Per dag.

7. En är fasligt nöjd om alla har på sig kläder före kl 11. Fast as a shark är vi, tänker en nöjt.

Resultat: _____ nickar.

Till sist slänger jag in ett litet klipp som min syster tipsade mig om. Du har sett Chili Klaus förmodar jag? Här låter han den danska barnprogramledaren Bubber sällskapa honom i förtäringen av världens starkaste chili. Vackert.

skriven 19 juli 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Igår praktiserade vi ett fantastiskt koncept tillsammans med våra vapendragare Anna och Jimmy. Eftersom jag är bästis med Varbergs bästa fotograf, så kan du se det mycket vackrare återgivet här. Men att göra något halvbra i jämförelse har aldrig hindrat mig från att göra något alls, så jag slänger ut lite bilder om det i alla fall. Vi kan kalla dem tisdagskväll i Varberg – the ugly version. Du ser dem lite längre ner.

Konceptet då? Ett vinnande sådant: Cava vid havet (där är den igen, alkoholromantiken. Gosse vad vackert), käkade på Brittas veranda och kom sist till 123Schtunks uppsättning av Mobergs Rid i natt. Och med sist menar jag inte ”för sent”, men Beischer & co har efter ett tiotal år lyckats uppfostra Varbergarna, samt de återkommande turisterna, att komma tidigt. För om en inte kommer tidigt, då kan en få sitta längst fram. Och om en sitter längst fram under en Schtunkföreställning, då kan en bli uppdragen på scen.

Alltså: Alla kom i GOD tid. Utom vi.

Alltså: Det var endast platser kvar på främsta raden.

Alltså: Vi fick sätta oss på främsta raden.

Alltså: Både Krille och Jimmy fick medverka i pjäsen.

Scenografin säger något i stil med: låt oss inte krångla till det.

Häpp!

Är man karl måste man sitta bredbent. Det är sen gammalt.

Lasse B.

Full rulle.

Clown close up

”Nämen måste du fotografera mig just nu när jag håller en imaginär gris?”

Jag skrattade så mycket att jag är öm i ansiktet i dag, och då är min mans medverkan på scen endast kanske 7% av anledningen. Schtunks commelda dell’arte är en så sjukt rolig improvisationsteater, pjäsen som spelas är nästan underordnad, det är dynamiken och glädjen hon skådespelarna som är den stora behållningen. På riktigt så jag var tvungen att tänka på att knipa bäckenbotten för att förhindra en pinsam situation, så mycket skrattade jag. Är ni i närheten av Varberg i juli – go see.

Idag har varit desto långsammare. Tröttma har drabbat alla i familjen, men så får det vara. Den enda aktiviteten jag har gjort är att övertala Ville och Louie att baka kakor med mig. Det ville de gärna, så vi stack och handlade de nödvändiga ingredienserna, men när vi kom tillbaka och skulle sätta igång så var det visst något roligare på tv. Så där stod jag i köket och lekte lite martyr med mina mördegar, alldeles själv. Och sade med väl hård ton i rösten när kidsen till sist kom ut i köket och ville äta en degkladd eller två att om man inte är med och BAKA då får man inte SMAKA. Avdelning tråkiga vuxen-saker som en tänkt att en aldrig ska säga nr 54 – check! Well, kakorna blev okej och nu har jag bytt plats med Krille som fixar lasange. Solen skiner, barnen är ute och leker och jag har ett glas rosé och lite chips jämte mig och en ny bok som ska påbörjas. Det blir alltså svårare och svårare att spela martyr med någon form av övertygelse.

Och förresten, på tal om böcker: Mikaela Bleys Lycke var en 2,5a. Inte något spill av tid, men inte mycket mer än godkänd. Hyfsad för att vara svenska deckarförfattare, antar jag – utan att kunna göra anspråk på att vara någon expert på området alls. Men om du vill läsa svensk deckare, satsa hellre på Kallentoft, det är mitt stalltips.

Nu är ju då frågan: vilken bok ska på börjas? Ska jag ta den? Hm, nä inte just nu. Eller den? Tja, kanske? Eller passa på att läsa den?

Jag ska ta mig en alkoholromantiserad klunk rosé först, sedan ska jag bestämma mig. Ah, jag älskar det här. Förresten hade Bo på sig mössa idag. Också.

Bo litar på INGEN sommar.

skriven 15 juli 2015 av kaosyoga i Böcker,Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Hej, ursäkta om jag stör så här sent, men jag kom att tänka på en sak som jag skulle vilja prata med dig om. Har du tänkt på hur väldigt många företag som tjänar stora pengar på att upprätthålla normerna för hur en ska se ut? Testa tanken:

Som tjej eller kvinna har vi oftast lärt oss att vi helst ska ha slät hy, välformade ögonbryn, fylliga läppar, röda läppar, glansigt hår, fasta bröst, stora bröst, hårlös armhåla, platt mage, smal midja, smala ben, hårlösa ben, hårlös fitta, fast rumpa, välformade naglar, vita tänder. Och så vidare. Ju mer vi kan bocka av på den listan, desto bättre – och omvänt: Ju färre saker vi kan uppnå, desto mindre åtråvärda är vi.

Och om vi inte är födda såna av naturen? Synd för oss, men kul för skönhetsindustrin. Hudvård, smink, peeling, hårborttagning, rakhyvlar, fotfilar, inpackningar, nagellack, vadderade bh:ar, trosor med gördel, strumpbyxor med slimmande effekt, stringtrosor, tandblekningar, 5:2-kokböcker, nutrilettshakes, vaxning, pincetter, pilatesbollar, epilatorer, ögoncreme och plastikoperationer står till vårt förfogande. Det är bara att hala fram plånboken.

Go a head, använd din lön till att köpa allt på listan, det är din fulla rätt att göra det. Inga problem för min del, jag jobbar på rätt bra med den själv. Välcementerade normer har den effekten. Men vi kan ju göra en liten tankelek. Säg att du och jag och de flesta av världens kvinnor skulle skita i det? OM vi skulle käka fem bullar istället för en, strunta i smink och bara ha sköna kläder som kroppen verkligen får plats i. OM vi skulle låta håret växa där det vill, låta magen puta och bölja ut i full frihet och låta brösten vara som de är? OM åderbråck och hudbristningar skulle kännas helt ok? OM vi bara skulle se ut som de människor vi är? OM kroppen var en kropp och ansiktet ett ansikte och inte bedömningsgrunder? Om vi bara skulle säga Well, go fuck a goat till hela skönhetsindustrin?

Tänk så många företag som skulle gå i konken då.

Bäst att de där skönhetsnormerna upprätthålls ordentligt. Vem vet hur det skulle gå annars?

(Bild lånad från utmärkta instakontot @fempepp.)

skriven 13 juli 2015 av kaosyoga i Feminism,Funderingar | 2 kommentarer

Folke och jag spelade lite strandtennis idag.

Det såg lite ut så här:

Men mest såg det ut såhär:

Det är ungefär allt som hänt idag. Nu måste jag nog sätta mig och vila lite.

skriven 12 juli 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

I dag blåste det. Också. Det ser en på alla kitesurfarna, om inte annat.

Det blåste förresten på andra håll med – i kommentarsfältet på den alldeles utmärkta bloggen hejhejvardag, som för någon dag sedan hade ett riktigt bra inlägg om machonormen. Många kränkta vita män som skulle in och förklara för författaren att hon var fel ute, om hon var rädd för att gå hem ensam på kvällen, så berodde det inte på att vi lever i ett patriarkat, för alla män är inte våldtäktsmän minsann, så om hon bara kunde ta och jobba med sin egen rädsla så skulle allt nog bli bra. Så det så. Gå gärna in och kommentera, visa ditt stöd. Louise är grym.

Ja, anyhow. Det blåste som sagt typ kuling vid havet och jag är ju född i skogen (eller ja inte I skogen men i en liten ort som ligger vid… ja du fattar) och jag trivs väldigt bra bland mossa och granars stilla sus så när jag fick bryt nr 492 på alla barnögon som varit fastklistrade vid en skärm hela dagen så fixade jag en expedition. En skogsexpidition. Och jag säger jag, för jag var nog ensam i familjen om att överhuvudtaget tycka att det vore en idé att ge sig ut i detta vädret. Och jag säger expedition, för att kalla det en promenad hade varit att förminska min insats och de andras ansträngningar (om man får tro dem). Men off we went, och jag tog Krilles favvokeps på huvudet eftersom jag vägrar de andra, de får huvuden att se ut som ett ollon. Efter lite övertalande fick Krille ta ollonkepsen. Men han är ju fin ändå.

Jo, även skogen är en plats för fåfänga. Därmed äntrade vi äventyret, alla med varierande grad av motvilja mot hela tilltaget.

Vi kollade stora stenar. Håll med om att entusiasmen syns ända hit.

Vi kollade stenar med moralkakor på. Ingen fattade ett ord.

Vi testade att käka harsyra eller vad det heter ”det är supergott, jag lovar” – vilket det enligt en samstämmig och högljudd utsago INTE ALLS VAR.

Vi hittade en vit snigel. EEEEUUUUWWWW.

Någon sträckte sig upp.

Någon jobbade under cover.

Det enda som efter ett tag kunde förmå den förstfödde att ta ett steg till – ty han hade tydligen sträckt sig i ljumsken för en vecka sedan, och se den sträckningen hade åter gett sig till känna igen, just i dag, just i skogen, just nu, osis osis – var löftet om den sockerrika fikan som jag kånkade runt på. Vi och myggen slog oss ner på fuktig mossa med upptäckten att kaffemuggarna stod kvar hemma på diskbänken, så Krille fick såga till en tömd merförpackningen och jag fick ta själva marmeladglaset som vi hade mjölken i. Och kidsen fick i sig massor av socker undertiden.

Strax därefter skulle nån promt skita – varför händer det alltid när någon toa inte finns inom räckhåll? – så vi fick åka hem igen. Oh no, sade jag. De andra sa mer så här:

Väl hemma igen gav alla upp en lättnadens suck, inklusive yours truly, slängde av sig skor och jackor precis innanför dörren och letade upp sina skärmar lika snabbt som om gestapo hade varit efter dem (inte jag dock, jag och Krille hade fullt upp med att plocka upp efter alla, packa upp resterna från fikat och sätta in de oanvända muggarna i skåpet igen). Efter ca sju sekunder tystnade gnället som hållit i sig ett par timmar. Äntligen. Den elektromagnetiska strålningen var på igen. Lugnet, ledigheten, harmonin var återställd. Phew.

Det där med att barn mår bra av att vistas ute i naturen. Alltså jag vet inte.

skriven 9 juli 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Ska jag säga en sak som gör mig förbannad? Det här lyckopratet. Det gör mig galen.

”Happiness is not a destination, it’s a way of life”. Well excuse me while I go throwing up on your ass, så känner jag.

Å jaha, hon är en sån där liten bitter människa som väljer att lägga skulden på sitt eget elände utanför sig själv, tänker du. Som tycker synd om sig själv men inte vill göra något för att ändra på sitt liv? Så skulle jag själv sagt för några år sedan. Men idag: Nej, faktiskt inte.

Under några år jobbade jag med att föreläsa bland annat om lycka. Mental träning. Stress. Hälsa. Såna saker. Jag hade så många floskler up my sleve så du anar inte. ”Stress handlar inte om hur man har det utan om hur man tar det” och så vidare. Jag var fullt övertygad om att man som individ skapade sitt liv och sitt mående, helt på egen hand. Att människans inneboende kraft var oändlig.

Och det tror jag till viss del stämmer fortfarande. Jag har rett ut mitt eget liv, mödosamt och tungt har det varit, men tack vare det är jag ändå idag en dräglig människa och förälder som inte kommer att föra över riktigt alla destruktiva sidor till mina barn. Jag har på egen hand och tillsammans med skillade terapeuter lyckats bryta många skitmönster. Good for me. Men jag är 41 år och har äntligen börjat lyfta blicken lite från mitt eget lilla privilegierade liv och det jag ser är inte snyggt: Omvärlden. Strukturer, kulturer, förutsättningar. Och som en konsekvens av det: insikten att människor i stort är dumma i huvudet. Vår planet är helt fantastisk, men generellt sett är vi som befolkar den inga trevliga, mysiga individer som vill varandra och vår jord väl, no we ain’t. Lycka är inte meningen med livet, det är varken resan eller målet om du frågar mig.

Buddhisterna har onekligen en poäng när de pratar om att livet är lidande. Livet är svårt, utmanande, roligt, tufft, orättvist, pissigt och spännande. Vi människor håller framgångsrikt på att förgöra oss själva. Vi kommer inom några generationer att decimeras kraftigt. Resistenta bakterier, cancer, ebola eller vad det nu kan vara, helvete vi har ju en uppsjö av egentillverkade destroyerverktyg att välja mellan. Jorden överlever så klart. Universum will stand tall men vi kommer inte att göra det och så är det med det.

Jag kämpar alltså inte mot mig själv längre, jag har kommit fram till att jag är en ganska vettig representant för den mänskliga rasen faktiskt. Inte den bästa, absolut inte. Men en hyfsad variant i alla fall. Jag har normalt sett en ganska positiv grundinställning, eftersom jag mår bättre av det och eftersom glada människor är trevligare att umgås med. Jag har ingen offerkofta på mig, för en sådan både kliar och skaver.  Jag är heller inte bitter, orkar inte vara det, jag har tre barn och hus och katt och ett jobb. Jag hinner inte bittra till.

Jag kan se att världen stundtals är otroligt vacker och underbar, absolut. Men att säga att meningen med livet är lycka? Det gör mig irriterad. Så galet att lägga sån skuld på folk som inte förmår känna sig lyckliga. Att eftersträva lycka, tvinga sig tänka positivt tror jag sätter krokben för att leva ett äkta liv. Jag tror att en måste acceptera livet som det är, i all sin fula, märkliga otillräcklighet, innan en kan känna någon mening med att finnas till. För mening är väl det vi strävar efter? (Näst efter lycka, kanske, men det kom vi väl överens om att stryka från listan?)

Livet är kämpigt. Ibland orkar en kriga som fan, ibland inte. Men om en är upprörd, arg och frustrerad, så beror det inte på att en inte tänkt tillräckligt positivt, eller på att en inte tagit ansvar för sitt eget liv. Nej. Det beror på att en är en klok människa som reagerar högst adekvat på det liv, lidande, förtryck orättvisor, våld och förstörelse som vi omges av och som en ser om en bara lyfter blicken.

Att reagera på något annat sätt hade varit orimligt.

skriven 8 juli 2015 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag har gjort ingenting idag. Jag har sovit middag, läst lite och eh ja, det var väl det. Eller ja, Bo och jag har handlat mat för 1500 spänn, och så har jag väl kollat mobilen de där 150 gångerna som tydligen ska vara ett mänskligt snitt, men annars så. Ingenting.

Mina dagar är osammanhängande och splittrade nu i början av semestern eftersom min hjärna och nervsystem inte fattat grejen än. Allt är fortfarande inställt på ”högt tempo”, ”resultat”, ”konsekvensanalyser”, ”offerter”, ”tänk sju steg fram” och ”18 bollar i luften”. 46 veckor om året jobbar jag så. Inte konstigt att allt slår bakut när det ändras.

Systemet måste laddas ut. Jag har börjat lära mig det nu och det stressar mig inte lika mycket längre, men lite stör det mig ändå att dessa första, väääärdefulla och hett efterlängtade semesterdagar går åt till att sova middag och anstränga mig i att strunta i att titta på jobbmailen. Det är lätt att byta ut krav mot krav. Nu ska jag plötsligt inte vara snabb och produktiv längre, utan lugn och eftertänksam. Från en dag till en annan.

Krille är en klippa när det kommer till såna saker. Efter 14 år som egenföretagare vet han precis hur det känns att ha svårt att släppa tankarna på jobbet och han coachar mig så sjukt bra. Det funkar. Systemet håller på att laddas ur. Snart kommer jag att släpa mig fram över golvet, att sluka två böcker per dag och skita i mobilen och all marktjänst, bara lyssna på Aretha Franklin och diskutera all ny information som man kommer att få om Pluto när den där rymdfarkosten äntligen kommer fram till den lilla rackarns dvärgplaneten efter nio år in outer space. Där, om nånstans, har folk haft lugn nog att kunna vänta.

Det kommer jag också att ha. Om ett tag, så.

skriven 8 juli 2015 av kaosyoga i Livet som kom emellan | Inga kommentarer än

Folke fick ett brev häromdagen, från en kompis som har flyttat från stan. Ett brev skrivet på ett riktigt brevpapper, lila med en kattunge på. Om jag blev exalterad? Gosse, jag har inte blivit så glad sedan Krille spontant sade att nu är det väl snart dags att lägga en ny beställning på Bokus.

Igår skrev han ett svar, Folke alltså, inte Krille. En smula påhejad av sin mamma som för 30 år sedan var en hängiven ”pennfajtare på elva jordsnurr”, need I tell you – och så var mina största intressen att göra små hem till sniglarna som vi plockade ihop från alla lupinerna bakom kompisens hus, samt organisera mina bokmärken efter storlek, motiv och mängden glitter. Så du förstår att jag var skitglad över att han skulle få uppleva det jag upplevde med alla mina brevvänner som jag hade från när och fjärran.

Brev är ju bra, tänker jag. Att föra en dialog med en annan människa brevledes, det måste vara bra. Att få reda på hur någon annan tänker och har det. Att få berätta om sin vardag. Att skriva. Att posta det. Att vänta. Att få svar, ett resultat av någon annans omtanke och ansträngningar. Det ger empatiska barn som har både vänner och ett bra ordförråd, och vem vill inte att ens unge ska vara och ha både det ena och det andra? Man vill ju att de ska ha det bra.

Visst. Men vad är egentligen bra? Och vad är egentligen viktigt? Att vara omtyckt? Att ha lätt för att uttrycka sig? Att ha många kompisar? Att ha lätt för att lära sig nya saker?

Och innebär det i så fall att de som inte har så många vänner, eller ogillar att skriva, inte har det bra?

Inte så säkert. För Folke var detta ingen stor grej. Att få brev från en kompis låg nog någonstans emellan att hitta legobiten som han letat efter en kvart och sätta ett trick i Skate 3, men inte uppe vid att få jordgubbar med grädde till efterrätt. Och framför allt:

Vem är jag att definiera vad som är bra för honom?

skriven 7 juli 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än

Bosse sov till kvart över tio och vi åkte till stranden nån timma senare och kom hem klockan åtta inklusive en mellanlandning på Surfers för mat vin, glass och skate. Nu har vi äntligen lagt alla barnen efter att ha badat och tvagat dem, smörjt och bäddat ner och nu ska vi fortsätta kolla på Hajen som vi påbörjade igår.  Förbannat bra film, förresten. Vi kommer att köra klassikertema på filmfronten i sommar, Rocky står näst på tur. Jag vet inte om det kan bli mer semester än så här.

När vi var på Surfers så ville jag ta ett kort med Ville för att jag a: tycker att färgen på väggen är så sjukt snygg och b: ville ha en rimlig anledning att göra en grimas bland en massa välanpassade vuxna. Som du kan se nedan gjorde han då en av de mest förbjudna finterna ever, rackarungen. Så nu har vi en suddig bild på en väldigt fin vägg med en naiv människa och en smart åttaåring framför.

Som vanligt så bör du kolla in picpeople för fantastiska bilder om du nu till äventyrs skulle vara intresserad. Aningens mer välkomponerade och skarpa. Aningens.

skriven 5 juli 2015 av kaosyoga i Barnen | Inga kommentarer än