Jag känner att jag har nått en milstolpe idag. Och har jag inte nått fram, än mindre passerat, så har jag åtminstone skådat den. Och det är stort nog.
Du ser, jag fikade på stan med mina söner i eftermiddags. På ett välbesökt fik i stan med mycket folk satte vi oss. Och ingen son slogs. Ingen sprang runt och skrek. Ingen slängde sig på golvet i protest. Ingen rymde. Nej nej. Vi beställde vad vi skulle ha, slog oss ner och satt och fikade och pratade i åtminstone en kvart. Jag hann dricka ur mitt kaffe. Jag hann käka upp min macka. Alla fick smaka på Villes smoothie, Folkes bulle och Bosses festis utan ett enda vredesutbrott. Därefter reste vi oss upp och gick. Av vana var jag på helspänn hela tiden. Men jag lämnade bordet osvettig.
Det har aldrig hänt innan.
Jag förstår nu att mina barn börjar bli stora. Jag förstår nu att den tid som jag understundom har längtat rejält efter – ty det är tärande med ständiga hjärtinfarktskänslor – den börjar nu komma. Och jag blir väldigt lättad. Flera ton lyfts av mina axlar när jag inser att detta kanske inte var en lycklig tillfällighet som uppenbarade sig för första gången. Det kommer att hända fler gånger. Kanske kan jag börja göra andra saker med kidsen som tidigare varit totalt uteslutna pga min om än slitna, men ändå välfungerande, självbevarelsedrift. Så som att käka på restaurang, eller gå i vissa butiker eller vad sol helst. Slippa ursäkta sig, slippa hyssja, slippa skämmas, slippa medla och slippa blänga tillbaks på gubbar som ser ut att tycka att barnen är ouppfostrade.
Du vet hur det känns när man vant sig vid något som skaver en del, och sedan, efter ganska lång tid, bli av med det. Som att stänga av en fläkt som stått och surrat så länge att du slutat höra den och glömt av att den var på. När det sedan, äntligen blir tyst. Den känslan. Frihet, det var vad jag kände.
Men samtidigt (eller ja, sekunden efter, för att vara exakt).
JAG FÖRSTÅR NU ATT MINA BARN BÖRJAR BLI STORA. Och mitt hjärta blöder av sorg och längtan efter det som därmed är oåterkalleligt borta. Efter runda bebisarmar runt min hals, efter upptäckandet av nya ord som plötsligt uttalas av en tvååring, efter det där konstanta och tidvis tunga, men också andäktigt ljuvliga, ansvaret av att vara en liten människas allt, någon hen inte överlever förutan. Det är borta och kommer aldrig mer igen. Så jag sörjer.
Och ja, jag vet, förändringar är det enda konstanta i livet, och det kommer en annan fas istället som är nog så underbart och yada yada. Jag vet ju det, jag är inte dum i huvudet. Men det finns – fanns – också en fantastisk tid som jag aldrig mer kommer att få vara med om och nu vill jag sörja den i fred. Glädjas lite åt min frihet, men också gråta över det som jag måste släppa.
Gah. Det här livet, alltså.
skriven 8 maj 2014 av kaosyoga i Funderingar |