Bosse är i vad forskarna kanske skulle karakterisera som ”intensiv språkutvecklingsfas” just nu. Han pratar alltså. Jättemycket. Jämt. Theo, Myra, Jack, Oskar, jojo, äpple, banan, farmor, traktor, och så vidare i all oändlighet. Det mesta går att få ur honom. Om jag säger ”Bosse kan du säga banan?” så rynkar han ögonbrynen och säger ”Nej! Inte banan!”, så än så länge är han relativt lättmanövrerad på det området.

Svårare är det för mig att förstå hans egna ordsvador. Jag tror inte jag greppar mer än en femtedel om jag ska vara ärlig, men jag försöker. Han har lite att jobba på när det gäller artikulering, om man säger så. Men oavsett mammans frågande och koncentrerade ansiktsuttryck, så pratar han tålmodigt på, upprepandes samma fras tills hon fattar. Eller tills hon låtsas fatta, ty ibland måste även den mest hängivna och ordälskande moder ge upp.

Bosse har alltså sitt ”ordfönster” öppet, som en montessoripedagog skulle uttrycka det. Vidöppet är det. Och då gäller det att fylla på, så då gör vi det. Vi läser, vi tittar på bilder, vi pratar om leksakerna, dockan och bilen, om maten, om hur han mår om vad vi ska göra och vem vi ska träffa. Hela tiden pratar vi, och han älskar det. Han är så himla fokuserad och intresserad när vi sitter och diskuterar. 100% närvarande och med en uppsugningsförmåga som en liten svamp. Det mesta fastnar.

Just nu älskar han Ann Forslinds böcker om Bäbis. Kanske känner han igen sig i dessa ljuvliga små berättelser om olika situationer som en liten bäbis kan hamna i och vilka känslor det framkallar, samt hur de hanteras. Betydligt roligare än de låter, ser jag nu när jag läser min beskrivning. Bäbis är svincool. Och arg. Och rädd. Och ledsen. Och bäbis dansar, leker tittut och jobbar. Och det slutar alltid lyckligt.

Språket blir rikare om man läser böcker. Empatin större. Självkänslan bättre. Särskilt om man läser underbara böcker, tror jag. Och barn behöver ett språk, de behöver empati och självkänsla. Och underbara böcker.

Vuxna också, för den delen.

skriven 18 februari 2013 av kaosyoga i Böcker | Inga kommentarer än

(Foto: katarinasbilder.se)

Ibland känns det här med att blogga om kaoslivet med barn och jobb och bajsblöjor och tidsnöd och urvuxna skor och middagsbestyr och melloirritation och puklaåkning väldigt… fånigt. Allt detta vardagliga, ytliga, navelskådande, barnsliga. Varför måste jag skylta med det, vilket intresse finns det för det? Visst älskar jag att skriva, men det kunde jag ju gjort i en dagbok. Visst är bloggen främst ett arkiv för mig att hämta minnen ur, eller förtydliga de som så småningom blivit lite suddiga i kanterna. Men det kunde jag ju gjort utan att ha den publik. Inte har jag något eget företag som jag passar på att marknadsföra här. Jag vill inte ha reklam på Kaosyoga, så jag tjänar inte en endaste krona på den heller. Jag ska nog behålla mitt navelludd för mig själv, tänker jag då.

Jag har helt enkelt lite svårt att rättfärdiga de olika ordsvadorna jag vräker ur mig här för mig själv emellanåt.

I morse var ett sådant ”emellanåt”. Jag hade vaknat alldeles för tidigt och inte lyckats somna om. För mycket jobb i huvudet, för lite sömn i kroppen och en sällsynt påstridig virusinfektion med huvudvärk och hosta. Stress, snor och självömkan i en gammal traditionell tappning. Inte ens nyhetsmorgon hade börjat på tvn när jag satte på den på låg volym för att inte väcka och jag surfade förstrött runt lite i cyberrrymden för att få tiden att gå. Jag började scrolla igenom mina egna inlägg och kände mest en lite genant och ganska fadd smak i munnen. Slarvigt och halvtaffligt skrivet, ointressanta ämnen, självcentrerat. Pinsamt.

Och så läste jag Kristians senaste inlägg och fick såväl vatten på min kvarn, som en rejäl dos av vad som brukar benämnas som ”perspektiv på tillvaron”. En välförtjänt käftsmäll, med andra ord. Stenhård, hänsynslös och utsökt levererad. Lika bottenlöst sorglig som galet vacker. Få människor har gåvan att beröra som han har, och det beror inte bara på att han pratar om det enda som vi människor vet med säkerhet: att vi alla ska dö. Inte heller beror det enbart på att han lever med vetskapen om att han inte har många dagar kvar innan han ska lämna sina nära och kära. Det beror allra mest på att han kan skriver så in i helvete bra. På att han har en sån sällsynt förmåga att forma bokstäver till ord som tar sig via någon, normalt sett oanvänd, dold väg rakt in i hjärtat. På att han skriver närmast intravenöst.

Så när resten av familjen sov, så satt jag i soffan och grät. Grät och tänkte på livet och döden och på att de båda är olika delar av samma sak, hårt och oupphörligt sammanflätade, hur lite vi än vill låtsas om det. Och på hur vi människor lever våra liv. Och vad vi väljer att fokusera och lägga energi på och vad vi lägger vår tid på. Vår värdefulla tid.

Efter en stund vaknade Bosse. Jag hämtade honom och satte hans varma lilla pyjamaskropp jämte mig i soffan och strök honom över håret och höll hans lilla hand. Tog in hans doft, hans blick och hans andetag. In i mitt hjärta. Trött, tung och ledsen var jag. Men också väldigt lugn.

För på något sätt är allt precis som det ska vara. Alltid. Vi människor är lika sammanflätade som liv och död. Vi har så mycket att lära av varandra. Vare sig vi fattar det eller inte.

Kristians ord levererade. Ord som jag aldrig skulle läst annars, av en människa jag inte känner, men som har en historia som berör.

Så jag tänker att om du som läser detta nu tar dig några sekunder att reflektera över det här med livet före döden. Över att allt är som det ska vara. Tar dig lite tid att fundera på om du tycker tvärtom eller håller med. Om du ger några sekunder av ditt liv för att känna efter i kroppen hur det känns när du tänker på det, när du går in i den känslan. Eller om du tar några ögonblick ur ditt liv för att skicka Kristian lite värme och kärlek.

Då kan jag rättfärdiga denna ordsvada kallad Kaosyoga.

Då har den gjort någon nytta.

skriven 17 februari 2013 av kaosyoga i Funderingar | Inga kommentarer än

Jag skrev ju att jag skulle välkomna melodifestivalen. Vad kan jag säga, Mockingbird på repeat har den effekten på en.

Och ja, jag har utsatt mig för den svenska public servicefinansierade schlagercirkusen. Jag har sett att Danny tar sitt ansvar för folkhälsan. Jäklar, vad han tar sitt ansvar. Men jag har sett mycket annat också. Långt ifrån allt är bra. Vissa saker var riktigt illa. Rispade i min själ. Min härdade själ, that is. Och då har vi bara sett tre deltävlingar än så länge. Men jag skulle jag skriva om dem skulle jag vara elak.

Och man ska ju inte vara elak. Det säger jag till mina barn.

Så jag läker min själ med ett avsnitt av Breaking bad och sätter in en bild på Folke som åker pulka som en skorpion istället.

skriven 16 februari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

skriven 14 februari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Jag har varit förutseende nog att köpa nästa vinters skodon till pojkarna NU. Till kanonpris. Och härmed även gjort ett blogginlägg om detta i kategorin ”Shopping”.

Ibland överraskar jag mig själv.

skriven 13 februari 2013 av kaosyoga i Shopping | Inga kommentarer än

Att komma hem sent efter en lång dag på jobbet, och därmed gå rakt in i familjen Hellströms läggning-av-barn-fas, liksom utan att ens passera ”gå”. Att bara hinna med några korta, men innerliga, samtal med varje barn för att inte fördröja insomningen allt för länge. Att skicka maken tacksamma tankar på hur fint och undanplockat det är utan att hinna eller orka säga det. Att med tomt huvud och ännu tommare mage försöka stjäla till sig ett par tuggor av kvällens överblivna middag, ätandes med en gaffel ur en skål, ståendes vid diskbänken, innan den lille som inte vill somna helt ensam börjar ropa från övervåningen.

Oh the glamour.

skriven 12 februari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

Även självaste Spindelmannen kissar ner sig ibland och måste tvätta sin dräkt.

skriven 11 februari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än

I morgon är det dags för en ny vecka.

Hujedamig. Knappt har helgen börjat och varvtalet avtagit förrän det är dags att ladda upp det igen för att hinna med ytterligare turer i ekorrhjulet. Springer ekorrar någonsin i hjul, förresten? Borde det inte heta typ ”Hamsterhjul” istället? Ja ja, hur som. I dessa tider av näthatsdiskussioner, stress, armador av förkylningsvirus, extra hård is på bilrutan på morgonen, snålblåst, nakna och vassa trädgrenar i profil mot den evigt gråa himlen, och allt annat som kan tyckas jobbigt och frustrerande (insert gärna ytterligare valfria substantiv), så kan det vara svårare – och viktigare – än någonsin att leta upp lite bitar av ljus och glädje att fokusera på för att hitta lite balans, känna igen det där som egentligen är viktigt på riktigt, beröras och glädjas. För att orka vara den man vill vara, liksom.

Då har jag ett tips som kan hjälpa en liten bit på vägen.

Läs Fredrik Backmans fina inlägg. Hör du till de tiotusentals som gjort det – läs igen. Det skadar inte. Han har skrivit en text innerlig och vacker nog att smälta ner den hårdaste isskorpa till en porlande liten vårbäck.

Kan komma väl till pass i morgon vid isskrapandet, tänker jag.

skriven 10 februari 2013 av kaosyoga i Bloggsaker | Inga kommentarer än

Jag antar att du hört talas om Uppdrags gransknings avsnitt om näthatet mot kvinnor? Du kanske sett Blondinbellas berättelse om det samma i hennes blogg eller på facebook? Exemplen finns i skrämmande stor mängd, över allt. Du har kanske själv till och med blivit utsatt? Oavsett vilket: Har du inte sett och läst, så börja med att göra det nu.

Sedan.

Sedan gäller det att göra något åt det. Att inte bara bli helt gråtig och matt av vidden i denna ondska och låta sig drabbas av stora Maktlöshetskänslan, som jag först blev och gjorde. För jag tror att näthatet mot kvinnor är ett strukturellt problem som vi byggt in i vårt samhälle, vår kommunikation, vår syn på varandra. Det är inte bara enskilda rövhål som uttalar sig i skydd av datorskärmar. Tyvärr.

Men jag tror också att det går att göra något åt det. Det är många fega stackare där ute, men de är inte alla.

Vi som inte hatar är fler. Vi som inte har ett behov av att hävda oss på andras bekostnad. Vi som har empati, förståelse och gillar debatt och konfrontationer utan att börja angripa kön. Vi som inte tycker att könet avgör värde på människor. Vi som gärna kramas, uppmuntrar, hissar, hjälper och stöttar varandra.

Vi är fler.

Vi ska inte acceptera systematiska kränkningar genom sexualitet och våld. Aldrig. Men vi kan visa hur vi vill ha det istället. Vi kan visa vilken sorts värld vi vill leva i. Vilken värld våra barn, ofödda eller födda, ska växa upp i.

Så börja idag. Ge någon en kram. Skriv något schysst till någon. Dela med dig av någon annans framgång. Säg ifrån när någon inte uppför sig ok. Stå upp för någon. Le mot någon.

Gör några sådana små saker. Varje dag.

Och nej, tänk inte bara.

Gör.

Vi är fler. Jag lovar.

Vi vinner.

skriven 9 februari 2013 av kaosyoga i Funderingar | 1 kommentar

En tidig och glad morgon kickade igång den 9 februari.

Det tog nog en halvtimma för Ville att äta upp sina vanliga tre jätteportioner havre- och råggrynsgröt eftersom han skulle återberätta – och visualisera – ungefär hela gårdagens Gladiatorerna samtidigt. Sedan åt han sin dyrbara risifrutti som han på nåder fått köpa igår på villkoret att den skulle fungera som dessert eftersom det är lördag och så matade han sin största fan Bosse med lite av den också. Frukostdessert blev det alltså. Hur orkar pojken?

När referatet var slut lyssnade jag lite förstrött på radion där jag råkat få in Ring så spelar vi eller vad det heter med Sverker Olofsson. Lite konstig känsla att ha med honom vid frukostbordet, jag var nästan beredd på att få min frukost dissad. Men Lise. Bara en macka med skinka och majonnäs? Var är alla vitaminerna här? Va? Vet du hur viktiga vitaminer är för kroppsfunktioner som ämnesomsättning och immunförsvar? Och en risifrutti till din förstfödde? Är det den frukostvanan du vill föra vidare till dina barn? Va? Va? Ska vi ha det så?

Såja, Sverker. Andas. Chilla lite, vetja.

Jag har kaffe i koppen. Tånaglar på tork. Oläst tidning. Rufsiga pojkar. Orörd helg.

Inte ens du hade nog kunnat hitta något att klaga på nu.

Egentligen.

skriven 9 februari 2013 av kaosyoga i Ögonblicksbilder | Inga kommentarer än